Tidslinjen

Andrakammarvalet 1911 var det första som hölls efter rösträttsreformen 1907–1909. Den gav män en betydligt bredare rösträtt, även om flera villkor återstod, och införde ett proportionellt valsystem. Väljarkåren mer än fördubblades och valsedlarna bar för första gången partibeteckningar. Valet var ett viktigt steg i en gradvis partibildningsprocess som pågått sedan slutet av 1800-talet.

Valrörelsen handlade om fortsatt demokratisering, försvarskostnader och nykterhet. Tre tydliga läger stod mot varandra: högern (Allmänna valmansförbundet), liberalerna (Liberala samlingspartiet) och socialdemokraterna. Karl Staaffs liberaler vann med 40,2 procent av rösterna, mot högerns 31,2 och socialdemokraternas 28,5 procent. Valdeltagandet var 57,0 procent.

Staaff bildade en liberal regering med stöd av socialdemokraterna. Men demokratiseringen var långtifrån färdig. Kvinnor saknade rösträtt i riksdagsval, flera villkor utestängde en del män och första kammaren utsågs fortfarande indirekt genom ett graderat kommunalt valsystem. Valet inledde en period av växande konflikt som kulminerade i borggårdskrisen 1914.

Källor: SCB · Populär Historia

År 1914 hölls två val till andra kammaren. Vårvalet utlystes efter borggårdskrisen, då Gustaf V i sitt tal på kungliga slottets borggård inför bondetågets omkring 30 000 deltagare öppet tog ställning mot den liberala regeringens försvarspolitik. Karl Staaff krävde att få granska kungens politiska uttalanden i förväg. När kungen vägrade avgick regeringen och ersattes av Hjalmar Hammarskjölds ämbetsmannaministär.

Försvarsfrågan dominerade vårens valrörelse. Väljarnas mobilisering var stark, valdeltagandet steg till 69,9 procent och högern gick fram till 37,7 procent.

Det ordinarie höstvalet hölls i september, kort efter första världskrigets utbrott. Partierna hade då slutit borgfred kring neutraliteten och försvaret. Socialdemokraterna fick för första gången flest mandat i andra kammaren (87 mandat, ett mer än högern, även om högern röstmässigt var marginellt större med 36,5 % mot S 36,4 %). Liberalerna föll till 26,9 procent.

Hammarskjölds regering satt kvar under krigets första år. Valen 1914 markerade både kungamaktens sista stora offensiv mot parlamentarismen och socialdemokratins genombrott som landets parlamentariskt största parti.

Källor: SCB · Nationalencyklopedin · Armémuseum (Statens försvarshistoriska museer)

Valet i september 1917 hölls i skuggan av världskrigets försörjningskris. Under våren hade hungerprotester och kravaller spridit sig över landet, från Västervik och Stockholm till Seskarö. Den ryska februarirevolutionen väckte både hopp och rädsla, samtidigt som socialdemokratin hade splittrats och vänsteroppositionen bildat Sveriges socialdemokratiska vänsterparti under Zeth Höglund.

Valrörelsen präglades av krav på författningsreform, allmän och lika rösträtt och bättre livsmedelsförsörjning. Högern föll till 24,7 procent. Socialdemokraterna fick 31,1 procent, liberalerna 27,6 och vänstersocialisterna 8,1 procent. Bondeförbundet och Jordbrukarnas Riksförbund tog också plats i riksdagen. Valdeltagandet var 65,8 procent.

Gustaf V motsatte sig först socialdemokrater i regeringen. I oktober kunde liberalen Nils Edén ändå bilda en koalition med socialdemokraterna, där Hjalmar Branting blev finansminister. Regeringsbildningen brukar räknas som parlamentarismens definitiva genombrott i Sverige: regeringen behövde nu riksdagens, inte kungens, förtroende. Edéns regering inledde arbetet med den rösträttsreform som genomfördes stegvis mellan 1918 och 1921 och ledde till allmän och lika rösträtt.

Källor: SCB · Populär Historia · Svenskt biografiskt lexikon (Riksarkivet)

Höstvalet 1920 var det sista till andra kammaren innan kvinnor och män kunde delta på i huvudsak lika villkor. Kvinnlig rösträtt hade beslutats 1919, men grundlagsändringen måste godkännas en andra gång innan den kunde träda i kraft.

Valet hölls efter att samarbetet mellan liberaler och socialdemokrater hade spruckit på kommunalskattefrågan. I mars 1920 hade Hjalmar Branting bildat Sveriges första rent socialdemokratiska regering, en minoritetsregering som bland annat tillsatte utredningar om socialisering och industriell demokrati.

Valrörelsen kretsade kring skatter, efterkrigstidens ekonomiska omställning och oron för socialisering. Valdeltagandet stannade vid 55,3 procent. Socialdemokraterna föll till 29,6 procent, högern fick 27,9 och liberalerna 21,8, medan Bondeförbundet växte till 14,2 procent. Branting avgick efter valet och ersattes av ämbetsmannaregeringar.

Källor: SCB · Svenskt biografiskt lexikon (Riksarkivet)

Valet i september 1921 var det första svenska riksdagsvalet där både kvinnor och män deltog på i huvudsak lika villkor. Grundlagsreformen hade fullbordats tidigare samma år och väljarkåren hade vuxit från omkring 1,2 till 3,2 miljoner personer.

Valrörelsen handlade om efterkrigstidens deflationskris, stigande arbetslöshet och den nya demokratins första steg. Socialdemokraterna blev klart största parti med 36,2 procent. Högern fick 25,8, liberalerna 18,7 och Bondeförbundet 11,1 procent.

Valdeltagandet var 54,2 procent. Bland kvinnorna röstade omkring 47,0 procent, ungefär 15 procentenheter färre än bland männen. Fem kvinnor valdes in i riksdagen: Kerstin Hesselgren, Elisabeth Tamm, Agda Östlund, Bertha Wellin och Nelly Thüring.

Efter valet återkom Hjalmar Branting som statsminister. Valet fullbordade det parlamentariska genombrottet i en period av sköra minoritetsregeringar som pågått ända sedan Edénregeringens fall 1920.

Källor: SCB · Populär Historia

Valet 1924 dominerades av försvarsfrågan. Ernst Tryggers högerregering ville värna den befintliga försvarsorganisationen, medan socialdemokraterna och de frisinnade drev krav på kraftiga nedskärningar. I ett Europa präglat av parollen ”aldrig mera krig” och en pressad svensk ekonomi framstod nedrustning också som en besparingsfråga.

Socialdemokraterna gick fram till 41,1 procent. Högern fick 26,1, de liberala partierna tillsammans 16,9 och Bondeförbundet 10,8 procent. Valdeltagandet var 53,0 procent, det lägsta under mellankrigstiden.

Trygger avgick och Hjalmar Branting bildade sin tredje och sista regering. På grund av hans sviktande hälsa tog Rickard Sandler över som statsminister i januari 1925. Med stöd av de frisinnade genomförde regeringen 1925 års försvarsbeslut. Försvarsanslagen minskades kraftigt, flera förband lades ned och värnpliktstiden kortades. Beslutet kom senare att ifrågasättas mot bakgrund av 1930-talets försämrade säkerhetsläge.

Källor: SCB · Populär Historia · Svenskt biografiskt lexikon (Riksarkivet)

Valet 1928 har gått till historien som kosackvalet och räknas till de hätskaste svenska valrörelserna. En central konflikt gällde socialdemokraternas förslag om skärpt arvsskatt, men framför allt partiets valtekniska samverkan med kommunisterna under beteckningen Arbetarepartiet.

Högern och borgerliga organisationer använde samarbetet för att koppla samman socialdemokratin med Sovjetunionen och revolutionär kommunism. I den mest kända propagandan användes skräckbilder av beväpnade ryska kosacker för att förknippa vänstersidan med Moskva. Socialdemokraterna svarade med en egen hård agitation.

Valdeltagandet steg till 67,4 procent. Högern nådde 29,4 procent, medan socialdemokraterna fick 37,0 procent och förlorade mandat. Arvid Lindman kunde bilda en högerregering. För socialdemokraterna blev nederlaget en viktig vändpunkt. Partiet tonade ned den konfrontativa skattelinjen och utvecklade i stället den bredare folkhemstanke som Per Albin Hansson hade lanserat i riksdagen tidigare samma år.

Källor: SCB · Axess · Stockholmskällan (Stockholms stad)

Valet 1932 hölls mitt i en djup ekonomisk kris. Depressionen hade nått Sverige med fallande export, konkurser och massarbetslöshet. Skotten i Ådalen 1931, där militär dödade fem människor vid en arbetardemonstration, hade samtidigt skärpt klassmotsättningarna.

I mars 1932 kollapsade Ivar Kreugers finansimperium. Kraschen drabbade banker, företag och sparare. Den bidrog också till att fälla statsminister Carl Gustaf Ekman, som avgick under valrörelsen efter avslöjanden om att han tagit emot pengar från Kreuger.

Arbetslösheten blev valets huvudfråga. Socialdemokraterna gick till val på statliga beredskapsarbeten till avtalsenliga löner och en mer aktiv ekonomisk politik. Partiet fick 41,7 procent, högern 23,5 och Bondeförbundet 14,1 procent. Valdeltagandet var 68,0 procent.

Per Albin Hansson bildade en socialdemokratisk minoritetsregering. Genom krisuppgörelsen med Bondeförbundet 1933 (”kohandeln”) fick den stöd för sin politik. Valet blev början på socialdemokratins långa dominans i svensk regeringspolitik.

Källor: SCB · Stockholmskällan (Stockholms stad) · Svenskt biografiskt lexikon (Riksarkivet)

Valet 1936 föregicks av en regeringskris. I juni föll Per Albin Hanssons regering efter konflikter om folkpensionerna och försvaret. Bondeförbundets Axel Pehrsson-Bramstorp bildade då en regering med bondeförbundare och opolitiska statsråd, som satt över sommaren och blev känd som ”semesterregeringen”.

Valrörelsen handlade om pensioner, försvar och den fortsatta krispolitiken, mot bakgrund av ett alltmer hotfullt läge i Europa. Socialdemokraterna vann stort med 45,9 procent. Bondeförbundet fick 14,3, högern 17,6 och Folkpartiet 12,9 procent. Valdeltagandet steg till 74,5 procent.

Efter valet bildade Per Albin Hansson en koalition mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet. Pehrsson-Bramstorp blev jordbruksminister. Regeringen fick en stabil majoritet för fortsatta sociala reformer och successivt ökande försvarsanslag. Koalitionen satt till december 1939, då krigsläget ledde till att den ersattes av en bred samlingsregering.

Källor: SCB · Svenskt biografiskt lexikon (Riksarkivet)

Valet 1940 var ett beredskapsval i ett land omgivet av krig. Danmark och Norge hade ockuperats, Finland hade utkämpat vinterkriget och Sverige styrdes sedan december 1939 av Per Albin Hanssons samlingsregering med Socialdemokraterna, Bondeförbundet, Folkpartiet och Högern.

Under sommaren hade regeringen accepterat tysk transitering av soldater genom Sverige, ett omstritt avsteg från en strikt neutralitetspolitik. Hundratusentals män var inkallade, ransoneringarna av varor hade skärpts och pressfriheten begränsats genom beslag av tidningsupplagor och transportförbud.

Valrörelsen var dämpad och handlade främst om förtroendet för regeringens förmåga att hålla Sverige utanför kriget. Socialdemokraterna fick 53,8 procent, partiets röstmässigt starkaste resultat någonsin och dess första egna röstmajoritet. Högern nådde 18,0 procent, medan Bondeförbundet och Folkpartiet vardera låg kring 12,0 procent. Valdeltagandet var 70,3 procent. Samlingsregeringen satt kvar under Per Albin Hanssons ledning.

Källor: SCB · Svenskt biografiskt lexikon (Riksarkivet) · Populär Historia

När valet hölls i september 1944 stod det klart att Tyskland var på väg att förlora kriget. Valrörelsen handlade därför i hög grad om hur Sverige skulle formas efter freden.

Samlingsregeringen satt kvar, medan kritiken mot krigsårens eftergifter, lönestopp och priskontroller främst kanaliserades av kommunisterna (SKP). Gynnat av Sovjetunionens militära framgångar, en förändrad profil och en bredare europeisk vänstertrend nådde SKP 10,2 procent, partiets bästa valresultat.

Socialdemokraterna föll till 46,7 procent men förblev klart störst. Högern fick 15,9, Bondeförbundet 13,6 och Folkpartiet 12,9 procent. Valdeltagandet var 71,9 procent. Inom arbetarrörelsen hade ett radikalt efterkrigsprogram med krav på full sysselsättning och utbyggd välfärd tagits fram. Samtidigt växte konflikten om statlig styrning och marknadsekonomi. Samlingsregeringen upplöstes sommaren 1945 och ersattes av en rent socialdemokratisk regering.

Källor: SCB · Statens offentliga utredningar (via lagen.nu)

Valet 1948 dominerades av frågan om planhushållning. Socialdemokraternas efterkrigsprogram, med ökad statlig styrning av ekonomin, mötte hårt motstånd från de borgerliga partierna. Folkpartiet och dess ledare, nationalekonomiprofessorn Bertil Ohlin, blev den främsta kraften i kampanjen mot vad oppositionen kallade planhushållning.

Valrörelsen var ovanligt intensiv. Tage Erlander och Ohlin möttes bland annat i en uppmärksammad utomhusdebatt i Vasaparken. Det internationella läget efter Pragkuppen, då kommunisterna tog makten i Tjeckoslovakien, bidrog samtidigt till att skärpa motsättningarna kring kommunismen.

Folkpartiet gjorde ett mycket starkt val och steg från 12,9 till 22,8 procent, framför allt på Högerns bekostnad. Socialdemokraterna behöll drygt 46,0 procent och förblev klart största parti. Kommunisterna gick tillbaka. Tage Erlander kunde sitta kvar som statsminister i ett mönster där en stark socialdemokrati utmanades av en splittrad borgerlighet.

Källor: Göteborgs universitet · Sveriges riksdag · Stockholmskällan, Stockholms stad

Valet 1952 hölls i ett spänt utrikespolitiskt läge. I juni hade Sovjetunionen skjutit ned två svenska militärflygplan över Östersjön i den så kallade Catalinaaffären.

Inrikespolitiskt handlade valet om koalitionsregeringen mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet, som bildats 1951, samt om priser, levnadskostnader och jordbruksstöd. Oppositionen angrep bland annat de retroaktiva ”grispremierna” till fläskproducenter och beskrev dem som ett sätt för Bondeförbundet att gynna sina egna väljare.

Socialdemokraterna behöll omkring 46,0 procent och förblev helt dominerande. Folkpartiet befäste sin position som största borgerliga parti, medan Bondeförbundet försvagades. Regeringssamarbetet fortsatte ändå fram till 1957.

Källor: Göteborgs universitet · Sveriges riksdag · Populär Historia

Valet 1956 var i mycket ett skattesänkningsval där de borgerliga partierna krävde sänkta skatter och ökad frihet gentemot den statliga regleringspolitiken. Frågan om en allmän tilläggspension (ATP) låg i bakgrunden efter flera års utredande, där S ville ha en obligatorisk lösning medan FP och Högern förordade frivilliga alternativ.

Resultatet innebar att de borgerliga partierna tillsammans fick en knapp röstövervikt. Högern och Folkpartiet gick framåt, medan Socialdemokraterna och Bondeförbundet backade.

Koalitionsregeringen satt kvar, men valresultatet försvagade samarbetet. Året därpå sprack regeringen på pensionsfrågan. Valet banade därmed väg för folkomröstningen 1957, regeringskrisen och extravalet 1958.

Källor: Göteborgs universitet · Sveriges riksdag · Holmberg & Oscarsson, Göteborgs universitet

Extravalet den 1 juni 1958 är fortfarande Sveriges senaste extraval till riksdagen. Det var en direkt följd av ATP-striden. Efter folkomröstningen 1957, där ingen av pensionslinjerna fått egen majoritet, sprack koalitionen mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet. När regeringens ATP-förslag riskerade att fällas upplöstes andra kammaren och ett nytt val utlystes.

Valrörelsen handlade nästan helt om obligatorisk tilläggspension kontra frivilliga lösningar. Socialdemokraterna stärkte sin ställning. Högern och Centerpartiet gick också framåt, medan Folkpartiet backade kraftigt. Det parlamentariska läget förblev mycket jämnt.

ATP-frågan avgjordes först den 14 maj 1959, då regeringens förslag antogs med en rösts marginal efter att folkpartisten Ture Königson lagt ned sin röst.

Källor: Göteborgs universitet · Aktuellt i Politiken · Sveriges riksdag

Valet 1960 hölls samma år som ATP-reformen trädde i kraft. Högern gick till val på att i praktiken riva upp systemet, medan Folkpartiet accepterade reformen. Splittringen försvårade ett samlat borgerligt alternativ.

Valrörelsen brukar också beskrivas som den första tydliga tv-valrörelsen. Televisionen hade fått ett brett genomslag och partiledarnas framträdanden i rutan fick stor betydelse.

Socialdemokraterna gjorde valet till en fråga om att försvara pensionen och välfärdsbygget. Partiet nådde nästan 48,0 procent, ett av sina starkaste resultat. Högern gick kraftigt tillbaka. Tage Erlander kunde regera vidare med stärkt mandat.

Källor: Göteborgs universitet · Sveriges riksdag · Populär Historia

Valet 1964 hölls mitt under rekordårens högkonjunktur, med stark tillväxt, låg arbetslöshet och en snabbt växande offentlig sektor. Bostadsbristen var en central fråga, liksom skatterna och välfärdens fortsatta utbyggnad.

Valrörelsen fick dramatik när högerledaren Gunnar Heckscher föreslog att ATP skulle utvidgas till äldre årskullar. Utspelet avvisades av övriga partier och tycks snarare ha skadat Högern. I bakgrunden fanns också spionaffären med flygvapenöversten Stig Wennerström och kritiken mot regeringens hantering av säkerhetsfrågorna.

Socialdemokraterna backade något men behöll sin dominerande ställning. Högern gick tillbaka, medan borgerliga samverkansförsök som Medborgerlig samling i Skåne visade ett växande missnöje med partisplittringen.

Källor: Göteborgs universitet · Sveriges riksdag · Holmberg & Oscarsson, Göteborgs universitet

Valet 1968, det sista till tvåkammarriksdagen, hölls under ett år av internationell oro. Vietnamkriget, studentprotester, kårhusockupationen och Sovjets samt andra Warszawapaktsländers invasion av Tjeckoslovakien präglade tidsandan.

Invasionen av Tjeckoslovakien skedde bara några veckor före valdagen och bidrog sannolikt till VPK:s tillbakagång. Inrikespolitiskt handlade valet om välfärd, bostäder och löntagarnas inflytande.

Socialdemokraterna under Tage Erlander fick 50,1 procent av rösterna och egen majoritet i andra kammaren (även om 1940 års val gav en högre procentuell röstandel). Väljarstödet för de borgerliga partierna var ganska stabilt, medan VPK gick tydligt tillbaka. Valdeltagandet närmade sig 90,0 procent. Valet blev Erlanders sista och markerade en parlamentarisk höjdpunkt för Socialdemokraterna.

Källor: Göteborgs universitet · Sveriges riksdag · Holmberg & Oscarsson, Göteborgs universitet

Valet 1970 var det första till den nya enkammarriksdagen. Tvåkammarsystemet ersattes av en direktvald kammare med 350 ledamöter, treåriga mandatperioder, riksproportionell mandatfördelning och en fyraprocentsspärr.

Reformen gjorde riksdagsvalet till den enda nationella parlamentariska valhandlingen och skapade en tydligare koppling mellan valresultat och regeringsunderlag. Det var också Olof Palmes första val som statsminister och partiledare. Valrörelsen handlade om skatter, priser och ekonomisk demokrati, mot bakgrund av det mer vänsterorienterade opinionsklimat som vuxit fram under slutet av 1960-talet.

Socialdemokraterna föll till drygt 45,3 procent och förlorade sin egen majoritet, men kunde regera vidare i minoritet. Centerpartiet fortsatte sin frammarsch som borgerligt mittenparti.

Källor: Göteborgs universitet · Sveriges riksdag

Valet 1973 hölls efter ett dramatiskt år. IB-affären hade avslöjat en hemlig svensk underrättelseorganisation med koppling till socialdemokratin, Norrmalmstorgsdramat och Gustaf VI Adolfs sjukdom och bortgång precis före valdagen dominerade medierna, samtidigt som en svag konjunktur satte press på regeringen.

Centerpartiet under sin nye partiledare Thorbjörn Fälldin hade vuxit till borgerlighetens ledande parti med frågor som decentralisering, miljö och kärnkraft.

Valresultatet blev unikt jämnt. Socialdemokraterna och VPK fick tillsammans 175 mandat, exakt lika många som de tre borgerliga partierna. Olof Palme satt kvar som statsminister, men ”lotteririksdagen” innebar att oavgjorda voteringar ibland fick avgöras genom lottning. Centerpartiet nådde 25,1 procent, sitt bästa resultat någonsin. Inför valet 1976 minskades antalet riksdagsledamöter till 349.

Källor: Göteborgs universitet · Nationalencyklopedin · SVT Nyheter

Valet 1976 blev en vattendelare. Efter 44 år i nästan oavbruten regeringsställning förlorade Socialdemokraterna regeringsmakten.

Kärnkraften dominerade valrörelsen. Centerledaren Thorbjörn Fälldin krävde stopp för fortsatt utbyggnad, i tydlig konflikt med Socialdemokraternas linje. Även löntagarfonder och skatter spelade stor roll, inte minst efter Astrid Lindgrens uppmärksammade Pomperipossa-artikel om att egenföretagares marginalskatt kunde överstiga 100 procent.

Socialdemokraterna föll till 42,7 procent. De tre borgerliga partierna fick tillsammans majoritet och den 8 oktober tillträdde en regering med Centerpartiet, Moderaterna och Folkpartiet med Fälldin som statsminister. Regeringen blev dock kortlivad och sprack 1978 på kärnkraftsfrågan. Valdeltagandet nådde 91,8 procent.

Källor: Göteborgs universitet · Evert Vedung, Uppsala universitet (DiVA) · Axess

Valet 1979 hölls efter en turbulent mandatperiod. Fälldins första regering hade fallit på kärnkraftsfrågan och ersatts av en folkpartistisk minoritetsregering under Ola Ullsten. Efter kärnkraftsolyckan i Harrisburg hade partierna enats om en folkomröstning 1980. Även om kärnkraften delvis lyftes ur valrörelsen var energi- och miljöfrågorna samt ekonomin centrala.

Valet blev extremt jämnt. De borgerliga partierna fick 175 mandat mot 174 för Socialdemokraterna och VPK. Moderaterna gick starkt framåt och blev det största borgerliga partiet, medan Centerpartiet backade.

Thorbjörn Fälldin kunde bilda en ny trepartiregering (som dock satt ombildad till 1981).

Källor: Göteborgs universitet · Sveriges riksdag · SVT Nyheter

Valet 1982 (av forskning ofta kallat ”Löntagarfondsvalet”) präglades av ekonomisk kris, stigande arbetslöshet och svaga statsfinanser. Frågan om löntagarfonder stod högt på dagordningen redan under valrörelsen. Efter sex år i opposition återtog Socialdemokraterna regeringsmakten under Olof Palme.

Socialdemokraterna fick 45,6 procent och bildade minoritetsregering med stöd av VPK. Moderaterna gick framåt bland de borgerliga, medan Centerpartiet fortsatte att backa. Valdeltagandet låg på 91,4 procent.

Kort efter tillträdet genomfördes en stor devalvering för att stärka exportindustrins konkurrenskraft som en del av den ekonomiska linje som kallades ”den tredje vägen”.

Källor: SCB · Nationalencyklopedin (NE)

Valet 1985 blev en stor framgång för Folkpartiet. Den nye partiledaren Bengt Westerberg fick ett starkt personligt genomslag, inte minst i tv-debatterna, och partiet mer än fördubblade sitt stöd till 14,2 procent.

Socialdemokraterna under Olof Palme behöll regeringsmakten med 44,7 procent och stöd av VPK. Ekonomi, skatter, offentlig sektor samt säkerhetspolitiken stod i centrum.

KDS deltog i valteknisk samverkan med Centerpartiet, vilket ledde till att KDS partiledare Alf Svensson tog plats i riksdagen. Valet blev det sista som Olof Palme ledde före mordet i februari 1986.

Källor: SCB · Populär Historia

Valet 1988 var det första efter mordet på Olof Palme. Ingvar Carlsson ledde Socialdemokraterna och satt som statsminister. Tjernobylolyckan 1986, algblomning och säldöd gjorde miljöfrågorna centrala.

Miljöpartiet fick 5,5 procent och tog för första gången plats i riksdagen, som det första helt nya partiet på nästan 70 år. Socialdemokraterna backade något till 43,2 procent men behöll regeringsmakten.

Källor: SCB · Forskning & Framsteg

Valet 1991 hölls när den svenska ekonomin var på väg in i en djup kris med sviktande fastighets- och finansmarknader, stigande arbetslöshet (som dittills varit mycket låg i europeiskt perspektiv på drygt 3 %) och försämrade statsfinanser.

Socialdemokraterna gjorde sitt svagaste val sedan 1928 med 37,7 procent och förlorade regeringsmakten. Carl Bildt bildade en fyrpartiregering med Moderaterna, Folkpartiet liberalerna, Centerpartiet och KDS. Kristdemokraterna kom in i riksdagen på egen hand med 7,1 procent. Ny demokrati kom in med 6,7 procent, medan Miljöpartiet föll ur riksdagen. Sverige ansökte om EG-medlemskap under sommaren.

Källor: SCB · Sveriges riksdag

Valet 1994 dominerades av den ekonomiska krisen, den höga arbetslösheten, budgetunderskottet och den kommande folkomröstningen om EU.

Socialdemokraterna under Ingvar Carlsson återtog regeringsmakten med 45,3 procent och bildade en minoritetsregering som inledde en omfattande budgetsanering. Vänsterpartiet gick framåt och Miljöpartiet återkom till riksdagen. Ny demokrati åkte ut efter intern splittring. Tio dagar efter valet inträffade Estoniakatastrofen, och i november vann ja-sidan EU-omröstningen.

Källor: SCB · Regeringskansliet · Riksarkivet

Valet 1998 präglades av efterverkningarna från 1990-talskrisen och budgetsaneringarna. Socialdemokraterna under Göran Persson (som tillträtt 1996) föll till 36,4 procent. Vänsterpartiet under Gudrun Schyman steg till 12,0 procent och Kristdemokraterna under Alf Svensson fick 11,8 procent.

Valdeltagandet föll kraftigt till 81,4 procent. Persson regerade vidare i minoritet genom ett fast budgetsamarbete med V och MP, sedan det samarbete med Centerpartiet som inleddes 1995 hade avslutats.

Källor: SCB · SVT Nyheter

Valet 2002 blev en framgång för Socialdemokraterna under Göran Persson, som ökade till 39,8 procent. Folkpartiet liberalerna under Lars Leijonborg mer än fördubblade sitt stöd till 13,4 procent, bland annat efter förslaget om språktest för medborgarskap. Moderaterna under Bo Lundgren backade kraftigt till 15,3 procent. Persson satt kvar med stöd av V och MP. Valdeltagandet var 80,1 procent.

Källor: Valmyndigheten · SCB

Valet 2006 stod mellan Göran Perssons regering och de fyra borgerliga partierna i Allians för Sverige under Fredrik Reinfeldt (”de nya Moderaterna”).

Alliansen fick 48,2 procent av rösterna mot 46,1 procent för S, V och MP. Socialdemokraterna fick 35,0 procent men förlorade regeringsmakten. Valdeltagandet steg till 82,0 procent. Fredrik Reinfeldt bildade en fyrpartiregering.

Källor: Valmyndigheten · Oscarsson & Holmberg, Göteborgs universitet/Norstedts Juridik · Nationalencyklopedin

Valet 2010 hölls efter den globala finanskrisen. Alliansregeringen sökte omval medan S, V och MP för hittills enda gången gick till val som ett gemensamt rödgrönt alternativ.

Alliansen fick 173 mandat (S 30,7 %, M 30,1 %) och Reinfeldt regerade vidare i minoritet. Sverigedemokraterna kom för första gången in i riksdagen med 5,7 procent (20 mandat). Valdeltagandet var 84,6 procent.

Källor: Valmyndigheten · Statistiska centralbyrån · Oscarsson & Holmberg, SCB/Göteborgs universitet

Valet 2014 resulterade i att Socialdemokraterna blev största parti med 31,0 procent och Moderaterna fick 23,3 procent. Sverigedemokraterna växte till 12,9 procent. Stefan Löfven bildade en minoritetsregering med S och MP. Budgetkrisen i december avvärjdes genom Decemberöverenskommelsen, som dock föll hösten 2015. Valdeltagandet var 85,8 procent.

Källor: Valmyndigheten · SVT Nyheter · Nationalencyklopedin

Valet 2018 präglades av sviterna efter migrationskrisen 2015 samt klimatfrågan. Socialdemokraterna fick 28,3 procent och de två traditionella blocken blev nästan exakt jämnstora. Efter 134 dagars regeringsbildning tillträdde Stefan Löfven på nytt genom Januariavtalet mellan S, MP, C och L. Valdeltagandet var 87,2 procent.

Källor: Valmyndigheten · Sveriges riksdag · Lunds universitet, Statsvetenskapliga institutionen

Valet 2022 hölls under intryck av kriget i Ukraina och Natonedslaget, med brottslighet och ekonomi i fokus. Socialdemokraterna under Magdalena Andersson fick 30,3 procent, Sverigedemokraterna blev näst störst med 20,5 procent och Moderaterna fick 19,1 procent.

Högerunderlaget (M, SD, KD, L) fick 176 mandat mot vänsterunderlagets 173. Genom Tidöavtalet tillträdde Ulf Kristersson som statsminister för en M-KD-L-regering med SD som samarbetsparti. Valdeltagandet var 84,2 procent.

Källor: Valmyndigheten · Valforskningsprogrammet, Göteborgs universitet · Sveriges riksdag